Vi har bytt webbplats och du besöker nu vår gamla webb. Viss aktuell information bor fortfarande här men om du söker efter information och inte blivit hänvisad hit ska du istället använda www.gavle.se. Om du har några frågor vänligen kontakta kundtjänst på 026-17 80 00.

Du är här: 

Anhörigstödets föräldragrupper en livlina för Malin

Idag finns det ca 10 000 anhöriga i Gävle kommun som vårdar en närstående som är äldre, långvarigt sjuk eller har en funktionsnedsättning. Det är ett viktigt men många gånger osynligt och krävande arbete.

För att stötta anhöriga och hjälpa dem att själva må bra startade Gävle kommun Anhörigstöd 2001. Idag har verksamheten 4,15 heltidsarbetande medarbetare och under 2013 anordnade de 55 olika anhöriggrupper. 21-årige Max Rune och 75-åriga Birgit Ljung är några av de som fått hjälp. 

Anhörigstödets föräldragrupper en livlina för Malin

 

Malin Kermiche Nyberg har en idag 14-årig son som har utvecklingsstörning och autism. Det har bland annat gjort att skolgången blivit problematisk.

Vardagen för alla i familjen är tuff och när Malin drabbades av utbrändhet fanns Gävle kommuns Anhörigstöd där som stöd.

- Inom Gävles anhörigstöd finns det plats även för oss föräldrar, säger Malin som funnit styrka i föräldraträffarna på Anhörigcenter.

"Stödet var helt avgörande"

"Varför ska jag öppna mig på det djupaste sätt jag någonsin gjort för någon jag inte känner?", frågade sig Max Rune inför sin första gruppträff hos Anhörigcenter. Då var han 18 år och pappan hade just fått en cancerdiagnos.

–Jag var ganska skeptisk. I viss mån blev jag tvingad att gå dit av mamma som var orolig för mig, men jag tänkte att det kanske skulle vara bra så jag gav det ett försök, säger Max.

På den första träffen deltog bara tre personer. En av dem var en 20-årig tjej vars pappa hade avlidit i just cancer två år tidigare. Hon hade gått igenom det Max stod inför och kunde berätta hur familjen haft det, hur hon mått och hur hon haft det med sina kompisar. 

–Det var ju mitt i prick för mig, kan man säga. Våra situationer var nästan identiska och det tyckte jag var skönt. Ledarna var drivande och ställde frågor och lade upp övningar. I början satt jag mest och lyssnade och kände mig för och det var okej, säger Max.Han fick höra de andra deltagarnas erfarenheter och insåg att fler än han själv hade problem.

 –När man väl har gått dit den första, svåra gången så stannar man kvar. Jag kände mig alltid uppfriskad och lättare till mods när jag gick därifrån, säger Max.

Alla är välkomna

Han tycker att det är bra att gruppen inte är inriktad mot någon särskild mål- eller åldersgrupp utan att alla är välkomna. 

Han tycker att det är bra att gruppen inte är inriktad mot någon särskild mål- eller åldersgrupp utan att alla är välkomna. 

– Man känner sig väldigt ensam så det är viktigt att träffa andra som gått igenom samma sak och själva har det svårt. Man kan prata på ett annat sätt än med mamma och syskonen som är direkt påverkade av det som händer. 

Stödbehov till och från

Som många andra har Max varit anhörig och i behov av stöd till och från i livet. Pappans sjukdom gick i skov och det var oklart om han skulle bli frisk eller dö. Under en period blev han friskförklarad och Max slutade i anhörigstödsgruppen. Men cancern kom tillbaka och tumörerna spred sig trots strålbehandlingar. Till sist fanns det inte något mer läkarna kunde göra och pappan gick bort sommaren 2012. 

–Jag hade inte förstått att han skulle dö. Vi hade inte pratat om det, säger Max. 

Nya känslor bubblade upp och han gick tillbaka till anhöriggruppen. Nu hade han större behov att ventilera känslor. 

–Anhöriggruppen var som en liten ö i havet som jag kunde stå på, säger Max. Idag har han bearbetat pappans bortgång så pass mycket att han inte längre behöver stöd från Anhörigcenter. Däremot vet han att han alltid är välkommen och han beskriver stödet han fått som ”helt avgörande”. 

”Vi har skrattat och gråtit tillsammans”

75-åriga Birgit Ljung går ofta till Anhörigcenter och fikar, trots att hon inte längre har någon formell kontakt med verksamheten. Hon och medarbetarna kom varandra nära när Birgits man fick alzheimer.
–Vi har skrattat och gråtit tillsammans och medarbetarna har blivit som kompisar. Verksamheten är en guldgruva, säger Birgit. 
 

Ändå var det oerhört svårt för henne att ta den första kontakten för sju år sedan. 

–Jag var ledsen och förstod nog inte själv hur dåligt jag mådde när det var som värst. Till sist insåg jag att jag måste prata med någon, säger Birgit.

Många gånger gick hon fram och tillbaka på trottoaren vid Anhörigcenter utan att våga sig in, tills hon fick sällskap av en bekant som jobbade där. Medarbetarna var väldigt tillmötesgående och förstående och Birgit fick en egen kontaktperson för enskilda samtal. Oftast träffades de över en fika, antingen på Anhörigcenter eller hemma hos Birgit som flyttat från hus till en lägenhet i centrala Gävle för att ha nära till makens vård- och omsorgsboende. 

–Det är ju människor med verklig medkänsla som jobbar på Anhörigstöd. De är otroligt kunniga och ställde frågor så att jag själv hittade svaren. De lyssnade och fanns där när det behövdes. Jag kan inte göra något åt att min man är sjuk, men jag måste leva vidare så gott det går., säger Birgit. 

De senaste åren har hon engagerat sig i demensfrågor och varit ute och berättat om det hon varit med om och det stöd hon fått. Flera gånger har hon följt med andra anhöriga till deras första besök på Anhörigstöd, eftersom hon vet hur det besöket är.

 

Text: Maria Gunnarsson, kommunikatör
Foto: Lina Westman 

Tipsa andra om den här sidan

Senast granskad 2018-01-23